Litterära alster

Ett urval ur Marie Sophie Schwartz produktion

Först ut är romanen De värnlösa. Den publicerades av Albert Bonnier 1852, som hennes andra verk, men skrevs i verkligheten före hennes debutnovell Förtalet (1851). Redan i detta förstlingsverk känner läsaren den rättframhet med vilken hon för fram till debatt orättvisor i det samhälle hon levde. Det är fattiga kvinnor och barns utsatthet som skildras och hur dessa i sin utsatthet på ett förnedrande sätt skuld- och skambeläggs av överheten. Redan titeln på romanen kan ses som en programförklaring för en stor del av Marie Sophie Schwartz följande produktion. Inom henne brann en stark låga att kämpa för bättre villkor för kvinnan, kvinnan som i denna tid var omyndig och ekonomiskt helt beroende av mannen.

Bakom bokens utgivning finns också en konkret verklighet i författarinnans eget liv, i linje med bokens innehåll, nämligen hennes beskurna möjligheter att som kvinna tillåtas ha en egen inkomst. Boken är utgiven under pseudonymen Fru M. S. S****. Att som kvinna ge ut texter i tryck var enligt dåtidens normer skamfyllt och kvinnliga författare bar det nedsättande epitetet blåstrumpor. Skammen i sig var en orsak till att många dåtida kvinnliga författare använde pseudonym. Marie Sophie Schwartz hade också till sin man måst avge löftet att så länge han levde inte framträda under eget namn.

För att läsa den 168 sidor långa boken här på sajten, klicka i vänsterkolumnen på "De värnlösa", så får du upp klickningsbara sidlänkar för varje kapitelrubrik. Bläddrar sida för sida gör du på länkar under varje avfotograferad sida. För att ladda hem hela boken som pdf, klicka på länken nedan. Filen är 91,3 MB.

De värnlösa som pdf

Sändebref från landsorten till förfäktarinnorna af qvinnans sjelfständighet är det första av två spännande debattinlägg i kvinnosaksfrågan som Marie Sophie Schwartz skrev. Inlägget är undertecknat med signaturen "En gammal ungkarl" och publicerades i två delar den 12 maj och 8 juli 1857 i Svenska Tidningen. Dagligt allehanda i Stockholm. Marie Sophie Schwartz debatterar i kvinnosaksfrågan när debatten kanske är som hetast. Men först 2014 har detta och följande debattinlägg tilldelats rätt författarnamn, i samband med tryckningen av hennes bibliografi (se nedan).

När Fredrika Bremers roman Hertha publicerades i september 1856 blev det startskottet för den intensiva debatt som har benämnts Herthadebatten. Marie Sophie Schwartz skriver i ett brev den 25 maj 1857 till redaktören för Svenska Tidningen, öfversten Johan August Hazelius, några kommentarer om Hertha och om sina debattinlägg. Detta var alltså ungefär två veckor efter att första delen av hennes inlägg "Sändebref från landsorten..." hade publicerats:

Af hjertat önskar jag att i Hertha-

striden ett klokt ord blefve yttrat; ty nu har det varit ytterligheter

både för och emot densamma. - Hade Gud gifvit mig en enda

gnista af verkligt snille, så väl som jag fått känsla, så hade jag säkert

äfven haft ett ord att yttra om Hertha. - Nu har jag tänkt mycket,

men icke vågat fram med något. -

Det gjorde mig stort nöje att erfara det den gamla

ungkarlen blifvit omtyckt. Gud ge gubben en fortfarande fram-

gång det önskar jag af allt hjerta; men hvad skulle Herr Öfversten

säga om jag under skepnad af en gammal enka tog mig till

att gifva gubben ett svar och deruti bevisa att skapelsens Herrar

äro bekajade af dårskaper som, om det icke äro så i ögonen

fallande som crinolinerna, likaväl äro större och mera vid-

omfattande. Om Enkan dessutom lade till ett vänligt råd om nöd-

vändigheten att hos de unga tidningarna inom genus masculinum

litet mera uppöfva karaktersfasthet och ridderlighet än nu är

fallet, så skulle den gamla ungkarlen derföre icke komma i miss-

kredit, isynnerhet som enkan kunde behandla honom lika

skämtsamt som han damerna.

[bekajade = behäftade]

Svaret på ovanstående debattinlägg heter Bref till den gamle ungkarlen, är undertecknat av "en gammal enka" och trycktes den 15 och 17 augusti 1857. Marie Sophie Schwartz svarar helt enkelt sig själv. Med denna lek med könsroller gav hon sig möjligheten att i rollen som kvinna peka på brister i mannens resonemang. Det går lätt att föreställa sig en tillfredsställelse hos författaren när hon på detta sätt kunde vässa sina argument. Hur effektfull var denna teknik som ett sätt att påverka opinionen?

Gunlög Kolbe skriver i Strategier för framgång. Marie Sophie Schwartz som föregångskvinna (2014) om Marie Sophie Schwartz könsrollslek och tittar på vilken styrka hon kunde utveckla i argumentationen med den teknik hon använde. Kapitlet heter "Gäckande identiteter som strategisk metod - Marie Sophie Schwartz i Herthadebatten". Den ovan nämnda bibliografin återfinns i samma bok (nedladdningsbar via länk på startsidan).

När Marie Sophie Schwartz år 1857 publicerade novellerna Qvinnan såsom näringsidkare, En annan qvinna såsom näringsidkerska, En myndig man och en omyndig qvinna och Fabrikör Carron och hans döttrar argumenterade hon för kvinnans rätt att själv tjäna sitt uppehälle. Berättelserna ingick i en serie av fem noveller. Det var nu elva år sedan skråsystemet genom lagstiftning hade upphört (1846) och sedan kvinnor fått laglig rätt att utöva hantverk för avsalu. Ogift kvinna skulle dock har fyllt 25 år, vara konfirmerad och ha ett intyg från sin förmyndare på god vandel. Gift kvinna behövde förevisa ett intyg från sin man, tillika förmyndare, på att han inte hade något emot att hon drev rörelse. Själv var Marie Sophie Schwartz inte lagligt gift med sin man eftersom han var gift katolskt och inte kunde få ut skilsmässa (hans hustru hade rymt ifrån honom till sin hemstad Paris), men han förbjöd Marie Sophie att använda namnet Schwartz som författare så länge han levde. De fem novellerna publicerades under pseudonymen "***".

Marie Sophie Schwartz noveller kan ses mot denna bakgrund. När hon skrev dem hade alltså kvinnligt hantverksutövande varit tillåtet sedan elva år. Men elva år är i sammanhanget en kort tid och det var ovanligt med kvinnor som drev hantverk. Hon lyfter i novellerna fram flertalet fördomar som höll kvinnorna tillbaka, förlegat tänkande hos dåtidens människor - hon önskade påverka opinionen. Personerna i novellerna får många gånger föra resonemang kring kvinnans rätt att utöva hantverk och att försörja sig själv. I Schwartz noveller kommer fördomar på skam.

Novellerna trycktes den 13 juni, 11 juli, 18 juli och 12 september 1857 i Illustrerad Tidning, vars redaktör då var författaren, journalisten och politikern August Blanche. En femte novell i samma serie, En qvinna såsom handtverkare, trycktes i Aftonbladet 16-23 oktober samma år. Av de som trycktes i Illustrerad Tidning var Fabrikör Carron och hans döttrar den sista och avslutande. Novellens slutord visar tydligt Marie Sophie Schwartz ambition och engagemang i de frågor hon debatterade: "Huru lycklig vore jag icke, om dessa små teckningar ur verkligheten förmådde väcka föräldrars tankar på att det vore långt fördelaktigare om de lärde sina döttrar något rent praktiskt yrke, än alla dessa för lifvet nästan värdelösa talanger de nu öfva, alldeles som då man lär apor en hop konster."

Novellerna i Illustrerad Tidning presenteras och problematiseras i kapitlet "Särart och likhet - 'Qvinnan såsom näringsidkare' " i Gunlög Kolbes bok Strategier för framgång. Marie Sophie Schwartz som föregångskvinna (2014) (se startsidan)

Med romanen Mannen af börd och qvinnan af folket fick Marie Sophie Schwartz 1858 sitt stora publika genombrott. Det är en berättelse som innehåller en öppen kritik mot adeln - en fråga i tiden. Sveriges ståndsriksdag röstades bort 1865 och 1866 infördes tvåkammarriksdagen. I inledningsorden talar Marie Sophie Schwartz klarspråk: "Det gifves menniskor, som genom stränga försakelser, ihärdigt arbete och en aldrig hvilande verksamhet, lyckats att ifrån fattigdom och en ringa samhällsställning, svinga sig upp till förmögenhet och oberoende. Andra åter som äro födda till rang och rikedom, men genom slöseri, utsväfningar och lättsinnighet förstört hvad de en gång egt och sålunda ifrån sjelfständighet störtat sig i ett fullkomligt slafveri under ekonomiska förhållanden. Omkring personer utgångna från dessa båda ytterligheter är det som vår berättelse kommer att vända sig. / Hvilken af de båda klasserna som utgör den egentligt aktningsvärda är för hvarje tänkande varelse lätt att finna [...]"

Marie Sophie Schwartz var starkt påverkad av republikanska idéströmningar och hade läst bland annat Alexis de Tocquevilles Om folkväldet i Amerika, ett verk som gavs ut på svenska 1839-1846. de Tocqueville hade företagit en resa till Amerika 1831 som starkt påverkade honom. Han uppfattade att det amerikanska samhället (=nordstaterna) genomsyrades av demokrati och talar i sitt verk för konstitutionell demokrati och ett stort mått av frihet. Erik Gustaf Geijer lär ha sagt att Tocquevilles verk var "en av de bästa böcker jag läst och någon kan läsa" (Frängsmyr: Svensk idéhistoria (2004), s. 26).

Romanen har tryckts i åtta upplagor, den sista på Bonniers förlag 1928, och har översatts till ett stort antal språk. Den uppföljande romanen Arbetet adlar mannen gavs ut det påföljande året, 1859, och har kommit i sammanlagt sju upplagor.

Gunlög Kolbe skriver om romanen i kapitlet "En populärroman från 1850-talet - Mannen af börd och qvinnan af folket" i sin ovan nämnda bok (se startsidan).

Det 24-sidiga häftet Sjelfkulturens nödvändighet och inflytande gavs ut 1859 av J. L. Brudin i Stockholm. Marie Sophie Schwartz starka önskan att kunna påverka kvinnans roll i samhället gjorde att hon vid sidan av roman- och novellförfattandet skrev flera debattartiklar och småskrifter under en period i början av sin karriär - 1850-talet och en bit in på 1860-talet. Nära hennes hjärta låg också frågan om barnuppfostran. I Post- och Inrikes Tidningar annonserade hon lördagen 8 januari 1859:

Föredrag om Sjelfkultur och uppfostran

för mödrar och lärarinnor komma att af fru M. S.

Schwarts hållas och taga sin början i medio af Jan.

De som önska åhöra dem, ega anmäla sig i mitt

logis, Norrlandsgatan N^o 60, alla förmiddagar kl.

mellan 10 och 12. Föreläsningarna komma att blifva

6 och hållas tvenne gånger i veckan, samt hvar och

en upptaga två timmar. Afgiften för hvarje föreläs-

ning är 1 Rdr 50 öre person.

Sjelfkulturens nödvändighet och inflytande är dock inte en ren uppfostringsskrift. Den liknar mer en nutida populärpsykologisk självhjälpsbok. Hon ville sprida tankar från frenologin om hur vårt känsloliv och intellekt fungerar. Hon presenterar en teoretisk modell för hur våra "själsförmågor" är strukturerade och med den som bas vill hon berätta för läsaren hur han eller hon "kan uppnå lifvets ändamål, hvilket är: moralisk, intellektuel och sedlig fullkomlighet." När hon vill övertyga läsaren lägger hon fram "bevis" för de teser som presenteras i form av rätt spektakulära anekdoter. Texten är tydligt präglad av sin tids religiösa och moraliska värderingar. Intressant nog går det samtidigt att i texten hitta sådana tankar kring hur vårt tanke- och känsloliv fungerar som överensstämmer väl med nutida neurologisk forskning.

Det var Gustaf Magnus Schwartz som introducerat henne till frenologin. Hon var med all sannolikhet inläst på en stor del av den frenologiska litteraturen. Detta häfte utgår ifrån texter av Gustaf Scheve, frenologins främste företrädare i Tyskland och författare till ett stort antal böcker. Frenologin hade sin höjdpunkt runt 1820-1840 och bar i grunden vissa insikter kring hjärnans fungerande som var banbrytande och har blivit bekräftade av modernare forskning (framför allt att förmågor kunde vara lokaliserade på specifika ställen i hjärnan). Grunden till läran byggdes av Joseph Gall, en österrikisk läkare som obducerade hjärnan enligt en ny metod - inte genom att skära den i skivor, som varit den gängse metoden, utan genom att undersöka den utifrån dess egen uppbyggnad. Men frenologin gick för långt i sina antaganden om att en persons begåvning gick att utläsa av formen på hennes kranium. I sin mest extrema form träffades folk till möten där man försökte kartlägga sina egna och andras personligheter och förmågor genom att känna på varandras huvuden. Bakom den geschäft som brännmärkte frenologin som kvasivetenskap låg främst Galls före detta kollega Johann Caspar Spurzheim. Efter en osämja med Gall 1813 reste han runt i Tyskland, Storbritannien och USA och höll populärföreläsningar. Frenologin användes som verktyg för rasistiska krafter, något som dock var främmande för Gall själv.

www.mariesophieschwartz.se

Huvudmeny